Därför ska man använda hjälm när man cyklar!

Nu kanske det är så att någon undrar vad man hittar på en lördagkväll i Linköping. För många är valet enkelt; det finns otaliga studentpubbar att ta sig till och många andra saker som man kan hitta på om man nu skulle vilja det. Vi valde en liten annorlunda ansats (vilket alltså avslutar min ansats).

Med en hel del glosor, grammatik etc. att studera gick vi ihop några personer ur klassen för att plugga tillsammans denna lördagkväll. För att göra det hela lite mer roligt gick vi också ihop och lagade mat, sushi! Sagt och gjort tog Nima med sig ris, vinäger osv medan Richard tog med en gurka och lite soya. Efter lax och sjögräs inköpt på hemköp var det bara att börja. Det blev faktiskt riktigt lyckat, men jag var inte särskilt förtjust i wasabi. Riktigt mycket sushi för 25kr =)

Sedan drog vi ner till campus för att plugga. I A-huset kom vi inte in, så vi satte oss i c-huset i stället. Faktiskt riktigt bra att plugga i grupp ibland. Även om man kanske nöter glosor bäst på egen hand, så kan grammatik-diskussioner vara mycket mer givande när man har någon att diskutera med.

Efter ett tag kom det någon och bankade på dörren (festligheter i kårallen intill), men vi tänkte väl så att de har egna kort att komma in med. Har de inte det ska de inte ha här att göra, och släpper vi in dem kan ju vi råka illa ut för det... Knackandet tilltog i intesitet och efter ett tag såg en vakt stå och knacka. Jag gestikulerade med kortet, men gick till slut för att kolla vad det var. Det visade sig att kortet inte fungerade efter elva och killen där hade sin laptop kvar i skolan. Inga problem, vakten var med honom och han hade kort iaf. När vi var på väg därifrån (typ 12-tiden) kommer ytterligare en vakt och säger att man tydligen inte får vara där alls efter 11. Inga problem, han var ju trevlig och så, men blev mest förvånade. Det visade sig sen att det var just C-huset som hade såna regler, då Kårallen (som används för allehanda festligheter) ligger precis intill.

Richard och jag var de enda som skulle till Ryd, så vi började stilla vår färd hemmåt. Ganska tidigt ser jag att det borta på den oupplysta delen ligger något över vägen. Jag blir lite misstänksam, men tänker att det är någon som dumpat sin cykel där. Lite närmare inser man att det faktiskt ligger någon där. Då börjar hjärtat slå snabbare och man kommer in i det där "få se, lugn nu, vad ska jag göra"-tillståndet.

Lite närmare hör man iaf hur han andas snabbt, vilket alltid är en lättnad. Vi går fram och petar på honom men får inte riktigt något svar, men han rör sig iaf. Efter ett tag gör han små korta uttalanden. Vi bestämmer oss här någonstans för att ringa ambulansen, och det visar sig att han har ett stort sår i bakhuvudet (använd hjälm!!). På frågan om han brutit något fick jag svaret "ooja" =). Ett framstupa sidoläge senare (ja! man använder det faktiskt i verkliga livet!) är det bara att invänta ambulansen, och på den tiden lyckas han kvickna till ganska mycket, och verkar ha klarat sig ganska bra. Troligtvis hjärnskakning och ett brutet nyckelben och situationen är under ganska stor kontroll.

Det är intressant det där med olyckor, och hur man själv beter sig. Jag märker att även ett bra tag efteråt är man rejält adrenalinpumpad, trots att det så här i efterhand visade sig gått ganska bra. När man ska stå upp känner man hur man är spaghetti i benen, hur man är konstigt pigg och knappt kan tänka riktigt rakt. Det är ungefär som att man skulle hällt i sig 5 koppar kaffe på rad =D. Därför sitter jag nu och skriver det här, därför att det helt enkelt inte går att plugga nu. Det blir väldigt långt skrivet och ingen behöver ju läsa det, utan mycket av det är helt enkelt för att arbeta ut adrenalinet genom fingrarna.

Samtidigt känner man sig lite glad när man har hjälpt någon på det här sättet. Man ser det som ett privilegium att få ha hjälpt den här människan. Man blir också på något sätt glad att det är så självklart, och inser att skulle samma sak hända mig så skulle de som går förbi då ha gjort precis samma sak för mig. Man blir helt enkelt glad för att människor hjälper varandra, iaf när det verkligen behövs!

Såja nu ska jag sluta skriva
Peace out!